En oberoende informationstjänst.
 
Undersökningen

Viktigt att få rätt diagnos

Man bör inte på egen hand sätta igång behandling utan att först ha blivit undersökt av tandläkare eller tandhygienist. Det finns flera sjukdomar i munnen som inte är parodontit och som kräver annan behandling. Rätt diagnos är viktig.

Tänder och tandkött undersöks

Diagnostiken bygger på en detaljerad undersökning av tänder och tandkött samt på undersökning med röntgen. Undersökningens syfte är att "ställa diagnos" vilket innebär att man med stor säkerhet kan uttala sig om någon sjukdom finns och i så fall vilken. Exempelvis är det viktigt att konstatera om det är parodontit eller någon annan av de många sjukdomar som kan finnas i munnen, vilka kräver helt annan behandling. Diagnostiken fastställer även sjukdomens svårighetsgrad och beskriver de skador som skett. Den behövs för planering och genomförande av behandlingen. Patienten informeras om sjukdomen och tänkbara behandlingsmetoder diskuteras.

Registrering av inflammation

Inflammationen kring varje tand registreras. Typiska tecken på inflammation är att tandköttet förlorat sin blekrosa färg och är mera rödaktigt, att tandköttet är svullet, särskilt tandköttskanten, att tandköttets yta är blank i stället för knottrig, att konsistensen är mjuk i stället för fast och att tandköttet blöder vid beröring på ytan eller i fickorna.

Plackets utbredning

Plackets förekomst och/eller utbredning registreras för varje tand. Ibland används en färglösning eller tuggtabletter som ger placket en röd färg så att det syns tydligare. Förekomst av plack är den viktigaste orsaken till sjukdomen, som går att angripa. Plackregistreringen upprepas flera gånger under behandlingstiden. Man skall kunna följa hur munhygienen förbättras och särskilt kunna koncentrera sig på de ställen där placket fortfarande finns kvar. Patientens ansträngningar att hålla rent återspeglas då tydligt och det känns oftast bra och uppmuntrande för patienten att själv se detta tecken på förbättring.

Mäta tandköttsfickor

När tandläkaren eller tandhygienisten "mäter fickornas djup" är det ett sätt att undersöka på vilket stadium sjukdomen befinner sig och kan även ge en antydan om hur mycket fäste som har förlorats.

Tandköttsfickorna mäts med en smal sond, graderad i mm, som förs ner till fickans botten på flera ställen kring varje tand. Fickornas djup varierar på olika ställen kring tanden och kring olika tänder. Fickdjupen antecknas i en tabell för att kunna jämföras med de mätningar som görs senare under behandlingen. På så sätt kan man följa den minskning av fickdjupet som alltid sker under en riktig behandling och även avslöja de ställen där fickdjupet är oförändrat och som kräver förnyad rengöring eller annan behandling.

Som regel är både fickornas djup och antal reducerat efter 3 - 4 månaders behandling.

En parodontit som gått så långt att det bildats flera djupa fickor har som regel pågått under många år. Det är därför inte förvånande att det tar några månader för vävnaderna kring tänderna att läka ut och för fickorna att försvinna. Att fickorna försvinner efter behandlingen betyder inte att tändernas fäste återbildas. Det fäste som har förlorats kan inte återvinnas på detta sätt. Läkningen innebär i stället att tandköttet sluter tätt an kring tanden så att bakterierna inte kan komma in mellan tand och tandkött och orsaka ny sjukdom.

Tändernas rörlighet registreras

Tändernas rörlighet registreras i fyra nivåer från "normal rörlighet" till "rörlighet i alla led". Tänderna har normalt en viss rörlighet som beror på att de är fästade i trådar av bindväv mellan rotens yta och det ben som normalt omger hela roten. Roten sitter alltså inte fast direkt i benet utan är "upphängd" i dessa mikroskopiska trådar som bildar ett tätt nätverk mellan rot och ben. Tanden har normalt en fjädrande upphängning och därmed en viss normal rörlighet (Grad 0).

Den högsta rörlighetsgraden innebär att tanden vid lätt beröring vickar ett par millimeter åt alla håll, även utmed sin längsaxel. En sådan rörlighet (grad III) brukar innebära att så stora delar av fästet är förstört att man saknar möjlighet att genom behandling återvinna stabiliteten. Det är då klokt att låta avlägsna tanden, särskilt om den samtidigt omges av djupa fickor med massiv infektion och inflammation.

Röntgenbilden visar förlust av ben

Röntgenbilderna är till god hjälp för att se hur mycket ben som finns kvar runt varje tand.

För att kunna undersöka och behandla parodontiten på ett riktigt sätt måste man ha röntgenbilder över alla tänderna. Det behövs ett drygt tjugotal bilder. Röntgenbilderna visar hårdvävnaderna (käkben och tänder) och deras läge i förhållande till varandra. Så kan man se, i vilken grad det ben som omger tandrötterna fortfarande finns kvar runt hela rötterna eller om det på något ställe förstörts och dragit sig tillbaka och i så fall hur mycket.

Röntgenbilden tillsammans med fickmätningarna ger en uppfattning av vad man skall kunna uppnå med behandlingen. Bilden kan bidra med en del av den information som behövs för att avgöra om en tand förlorat så mycket fäste att det är klokare att avlägsna tanden än att försöka behandla på annat sätt.

Röntgenbilden kan även avslöja sådana defekter i benet kring tandens rotspets som orsakas av bakterier i rotkanalen. En sådan observation kan leda till att man föreslår att tanden rotbehandlas för att infektionen skall kunna elimineras.

Bilderna är även till god hjälp när tandläkaren skall förklara för patienten hur sjukdomen angripit olika tänder. Bilderna är dessutom värdefulla som jämförelse, när man vid ett senare tillfälle vill se om sjukdomen faktiskt stannat upp eller fortsatt på något ställe.

© TandvårdsGuiden 2016· All Rights reserved.
Terms of Use